är det verkligen en liten människa i min mage? sammanfattning av mina 9 grav. månader.

Nu är det 8 dagar kvar till BF och igår kväll var jag tvungen att ställa frågan "är det verkligen en liten människa i min mage, en bebis?" till min man. Han tittade lite konstigt på mig och sa: "ja, det har jag fattat hela tiden". Men jag har nog inte fattat det och fattar nog fortfarande inte det.

Här började det:
Det känns det som det var en evighets sedan jag tjatade till mig en "utflykt" till apoteket vid klarabergsviadukten klockan 23:30 en söndag kväll i början av juni. Dennis fattade inget, men vi kom i alla fall iväg. Pinsamt att gå fram till luckan och be att få köpa ett digitalt graviditetstest mitt i natten, men jag gissar på att jag inte är den enda. (eftersom klarabergsviadukten är enda apoteket med 24 timmars öppet så är de nog väldigt vana vid sådana kunder) När vi kom hem visste jag redan svaret, jag va säker men Dennis tyckte att jag va larvig. Gick in på toa, kom ut med testet och sen va det att vänta 3 min. Efter dessa minuter bad jag D kolla på testet och ha kolla och sa "raskaana ?!, ja sa ju att det va negativt". Problemet va att testet stod både på svenska och finska och ljuset i rummet va lite svagt. så han läste det finska och såg inte vad som stod under "gravid". När jag bad honom kolla igen noga, tittade han sedan på mig och sa OK. Vi blev överlyckliga, men andra tanken som for igenom mitt huvud va "hur ska jag komma i bröllopsklänningen"?

Jag kom i klänningen men det är tur att fotografen bara tar bilder framifrån, för såhär såg det ut bakifrån under fotograferingen De första veckorna mådde jag illa, men det gick över samma dag som vi åkte till Aruba, och det blev en fantastisk resa. Så även om O inte vet om det så har han varit på Aruba! hemkomna från resan kunde vi skymta en liten början på mage! Sen vet jag inte vart tiden tog vägen, allt flöt på som vanligt. Så blev det äntligen v 18 och vi hade fått en kallelse till ultraljud. 18+3 konstaterade barnmorskan. På ultraljudet kunde vi (barnmorskan och Dennis) också se att det var en liten pojkbebis i min mage. Detta va en otroligt häftig upplevelse, men trotts att jag såg bebisen på skärmen och känd att den rörde sig så va det overkligt att det faktiskt va en riktig bebis och att den fanns i min mage. (som ni märker är detta "overklighetskänslan" något som har varit med mig hela tiden även nu när det bara är några dagar kvar) Med ultraljudsbilderna i handen satt vi sedan och sa olika namnförslag och kollade om de passade in. Hur Oliver kom upp vet jag inte, men det var i alla fall Dennis som kom på det och vi båda fattade tycke för namnet och i alla fall när vi kolla på bilden och sa namnet så passade det. Hoppas nu att han ser ut som en Oliver på riktigt!

Efter att ha varit på ultraljud blev det lite roligare att gå till barnmorskan, nu fick vi höra hjärtljuden varje gång och hon börja mäta magen. Det blev också mera verkligt när vi fått reda på att det var en son vi väntade. Tiden mellan v 18 och nu v 39 har också bara försvunnit. Kanske för att det varit jul, nyår och mycket annat som tagit upp ens tid. Sen har jag ju mått bra under hela tiden så allt flyter på och magen växer.
En av de konstigaste, jobbigaste känslorna under graviditeten, att man blir så stor (jag har verkligen blivit gigantisk).

Mätningar hos barnmorskan:
v 21+1 Hjärtslag 145, +5,5 kg
v 25+1 Hjärtslag 146, SF 23 cm +10kg
v 29+4 Hjärtslag 143, SF 28 cm +14kg
v 32
v 34+1 Hjärtslag 144, SF 32 cm +16kg
v 36+0 Hjärtslag 135, SF 32 cm +16kg, fixerad, långt nedsjunken i bäckenet
v 38+0 Hjärtslag 142, SF 34 cm +19kg, fixerad, ännu längre ner i bäckenet

Andra roliga datum, veckor att komma ihåg:
v 17+0 kände jag första "riktiga" buffen, inte bara den där pirrkänslan
v 18+1 kände jag första buffen utanpå magen
v 21+1 kände D första sparken när han höll handen på min mage
v 21+3 såg jag hur magen ändrade form när jag låg på rygg i soffan
v 27+2 hörde jag O´s hjärtslag hemma genom ett stetoskop
v 34+1 gick jag hem på HP (det tyckte jag va skönt!)
v 38+6 idag! väntar, väntar och längtar

Och nu sitter jag här med 8 dagar kvar, förhoppningsvis blir det inte mer än 8 dagars väntan tills Oliver är hos oss. Fast att resan varit lång och kort, ibland känns det som en evighet, ibland känns det som jag inte vet vart alla månader tagit vägen, så känns det konstigt att den snart är slut. Men det är kanske just det den inte är, slut, utan den ska precis börja, vilken dag som helst.
Jag är glad över att D är så himla säker och vet att det är en riktig bebis som bor i magen, för mig är det fortfarande absurt. Dock vet jag att när jag får honom i min famn så kommer jag känna att "det här visste jag hela tiden, klart jag fatta att det va en riktig bebis, våran bebis"
Det är också fantastiskt hur man kan känna så mycket för någon man aldrig träffat, någon man inte känner (mera än fysiskt genom sparkarna).

Vi längtar efter dig Oliver, vi älskar dig!